Gamla minnen i en låda

 
För någon helg sedan var jag och hämtade hem en flyttlåda fylld med mammas kläder som vi packade ihop när hon gick bort för över 12 år sedan och la på vinden ute på Domarudden, och där har de legat sedan dess. Nu däremot var det dags att gå igenom dessa kläder (det fanns två lådor till som mina systrar tog) och jag sticker inte under stolen när jag säger att det var tungt, psykiskt tungt var det verkligen. Jag tyckte egentligen inte det var jobbigt att se kläderna, för många kläder minns jag inte så väl, förutom vissa såklart, utan det var när hennes gamla peruk dök upp där i lådan med kläder som jag föll inombords. Att se den peruken får mig bara att minnas allt det tunga min mamma behövde genomlida för att försöka vinna kampen, den kamp som cancern till slut tog ledningen och vann över henne. Att se den där peruken som hon hatade så mycket, den som bara genomsyrar klåda på huvudet, en svettig och obekväm "huvudbonad" som påminde henne om att hennes egna hår var borta, den låg där rakt framför mig och nästan hånlog (obs, den gjorde såklart inte det). Då kom tårarna och det gick inte att hejda, det var ännu en påminnelse om att hon inte finns kvar hos oss, inte mer än i tyg och en frisyr som legat i en lådan i över ett decenium. 
 
Givetvis finns hon kvar i våra hjärtan och minnen, men för den som inte förlorat en nära är det ibland inte en tröst, tyvärr. Just när den där känslan av fruktansvärd saknad och minnen av hur hemskt förödelse och smärta den där sjukdomen bringar folk som kämpar mot den, då hjälper inte tanken om att hon finns kvar i mina tankar, jag vill ju ha henne i livet, precis som alla andra får ha sin mamma i livet! Jag kan aldrig ringa henne och berätta hur min dag varit, eller fråga hur hon lagade en av mina favoriträtter som liten, eller hur hennes förlossning var med mig osv. Alla de där små sakerna i livet finns inte när det gäller henne, inte mer än fina minnen såklart. I lådan hittade jag en chockrosa snusnäsduk som hon använde när hon tappat håret, något hon istället ville ha för att slippa ha den varma och kliande peruken. Att det var just chockrosa i färgen var så typiskt henne, hon var en människa med skratt till 99 % av dygnet och en person man ville vara runt. Hon var den där färgklicken i en annars ganska beige vardag och hon tillförde så himla mycket härlig energi till sin omgivning. Den snusnäsduken var jag bara tvungen att spara, även om jag själv kanske inte kommer att använda den. Ett annat plagg jag sparade var den här tuffa jackan, en militärgrön sådan som faktiskt nog är inne igen, såhär säkert femton år senare från sitt inköpstillfälle. Nu är rensningen gjord och det känns skönt, nu behöver jag aldrig mer se den där peruken igen. Jag vill bara minnas de fina stunderna med mamma <3
 
2 kommentarer »
Pingis

<3<3<3<3<3

Svar: <3<3<3<3<3
Frida Pettersson

Sofia

❤️

Svar: <3 <3 <3
Frida Pettersson